teddybjornenfredriksson

Jag hörde något skrämmande i går kväll... Skrämmande i mina öron iallafall.

Jag följder ju en del bloggar på nätet, många som är magsäcksopade eller ska till att bli det, står i kö osv.

Nu vet jag ju att det är inte alla operationer som lyckas. Man får diverse olika åkommor efteråt. Detta är ju naturligtvis tragiskt och jobbigt för de som det drabbar. Något som drabbar i stort sett alla opererade är dock på det psykiska planet på  ett eller annat vis. Det har drabbat mig vid flertalet tillfällen och kommer antagligen att göra det ett bra tag till.

Det som jag tampas med är bla klädinköp. Jag får panik när jag går in i en klädaffär... Vet inte vilken storlek, färg eller form som passar på min kropp. Ser mig fortfarande som en oformlig klump på över 100 kg... Tycker expediterna tittar snett på mig, precis som om "det är lika bra du går ut, vi har iallafall inget i din storlek". Nu vet jag ju att det inte stämmer, jag har ju storlek S eller M, men bara själva känslan...

När jag ser på min själv i spegeln tycker jag fortfarande att jag ser stor ut. Trots en viktminskning på över 40 kg samt en bukplastik... Vet ju att så inte är fallt också, men övervikten har varit en så pass stor del av mitt liv under så länge så det är nog svårt att bara ska av sig alla gamla känslor...

Jag valde att betala för min operation själv. Jag hade stått i kö i över 2 år för att få träffa en läkare på överviktskliniken, efter remiss från min läkare på vårdcentralen. Tyvärr får man inte åberopa vårdgarantin i mitt landsting gällandes överviktsoperationer, iallafall fick man inte det då, vet inte hur det är nu.

Jag googlade och letade information på nätet om olika kliniker och olika metoder. Läste artiklar och bloggar. Gick tom på ett öppet informationsmöte om överviktsoperationer. Jag tyckte själv att jag var väldigt påläst inom området innan jag valde klinik, läkare som opererade mig samt metod. Jag tyckte också att jag hade ganska bra koll på vad som skulle hända efteråt med mat osv. Beslutet att operera mig hade ju legat i bakhuvudet i flera år, det var inget jag kom på över en kopp kaffe liksom. Ingen snabb utväg ut ur övervikten utan jag såg operationen mer som ett verktyg, som en hjälp på traven. Jag visste att det krävdes en hel del jobb av mig själv också, i form av ändrade matvanor och mer motionerande, något jag också anammat, även om jag fuskar ibland med maten (men jag är ju medveten om det iallafall :-).

Jag tror att många ser operationen som en "genväg". Många som inte är beredda på den livsstilsförändring den faktiskt kräver.

Något jag klandrar landstingen för.

Det känns som i dag är det mycket lättare att få en operation än när jag stod i kö.

Jag såg på fb senast i veckan om en bekant som var så glad. Hon hade fått en läkartid till överviktsenheten och det ända hon önskade sig var en gbp. Hon har stridit mot fetman i 42 år, hade hon skrivit på sin status. Alltså, hon är bara 42 år... Föddes hon fet eller?? Undrar om hon vet vad detta innebär? Undrar om hon är beredd på att göra denna livsstilsförändring? Det stod också att hon provat alla metoder som finns att tillgå. Vet inte riktigt om jag håller med där faktiskt...

Efter läkarbesöket uppdaterade hon sin status och var jätteglad. Läkaren hade beviljat henne en operation, väntetiden är ca 6 månader.

Jag är glad för hennes skull, OM det är vad hon verkligen vill. Jag ska inte sitta här och döma henne, men hur mycket fakta har hon läst innan?

Det mest skrämmande hörde jag dock i går... En granne till oss gjorde tydligen en gbp i höstas och gått ner ca 30 kg. Jag har inte sett henne på jättelänge så jag har ingen aning om hur hon ser ut nu... Men till saken: Hon var till läkaren som nekade henne en gbp, hon hade får lågt bmi. Då går hon hem och under 2 månader vräker i sig fet- och skräpmat, allt för att öka i vikt. Sen går hon tillbaka till läkaren som då beviljar henne en operation eftersom hon nu hade "rätt" bmi! Har dock ingen aning om det var samma läkare båda gångerna eller olika läkare.

Men då blir jag rädd! Hon var ju inte berättigad till en operation, men äter alltså upp sig så hon blir det... Vem vill frivilligt gå upp så pass mycket i vikt så man blir beviljad en gbp? Och hur resonerade läkaren i fråga kan man ju undra?

 

Ni som läser bloggen (om det nu är någon som fortfarande gör det).

Hur tänker ni om ovanstående 2 personer?

Hur såg eran tid inna operationen ut? Hur mycket info fick/skaffade ni?

Var ni tvungna att strida för eran operation eller blev ni beviljade på en gång?

 

Jag är bara lite nyfiken på era reflektioner :-)

 

Må Bäst!